En tvist kan lösas genom att parterna förliks, vilket helt enkelt innebär att parterna förr eller senare kommer överens. Om parterna kan komma överens i en tvist är det viktigt att ett skriftligt s.k. förlikningsavtal upprättas, där villkoren för överenskommelsen noggrant beskrivs. Innehållet i ett juridiskt grundat förlikningsavtal tar oftast sin form efter en förhandling och en juridisk prövning gentemot motparten. Vem som får övertaget i en sådan förhandling och prövning beror mycket på vem, som har det juridiska övertaget och hur oddsen ser ut om man driver ärendet vidare i domstol. En förlikningslösning i ett enskilt ärende beror på ett flertal olika parametrar.

Den första parametern är förstås den rättsliga prövningen i det enskilda ärendet och hur den kan prognostiseras. Ett mål i domstol avgörs ytterst utifrån den bevisning, som förebringas i målet. Det gäller då som man brukar säga att inte endast ha rätt, utan också om att få rätt. Detta uttalande tar sikte på domstolens uppgift att pröva den bevisning som förebringas i målet och vad som då kan styrkas med bevisning. Grundläggande är att den part som gör ett påstående också måste bevisa sitt påstående för att få rätt i domstolen. Om den påstående parten uppfyller sin bevisbörda går bevisbördan över på den andra parten som då måste bevisa motsatsen, dvs. att det första påståendet ändå inte stämmer. Bevisningen kan på detta sätt komma att pendla mellan parterna inom ramen för en rättsprocess. Den part som i slutändan uppfyller de gällande beviskraven vinner till slut processen i domstol. Det är även tänkbart att parterna ömsom vinner och förlorar processen i olika delar. Ett tänkbart scenario i domstol är således också att tvisten slutar oavgjort.

Den andra parametern att ta hänsyn till är de ekonomiska riskerna och kostnaderna för att driva ett ärende rättsligt. Det juridiska ombudet debiterar ofta fortlöpande för sitt arbete, vilket ganska snart ackumuleras i ekonomiskt kännbara summor för den enskilde. Drivs en civilrättslig tvist vidare i domstol får den förlorande parten betala både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Man kan således ofta tala om att vinna eller förlora i dubbel bemärkelse. Med rättegångskostnader i domstol förstås de juridiska ombudens kostnader. Att helt förlora en tvist i en domstol kan bli mycket ekonomiskt betungande för den förlorande parten. Ofta täcks rättegångskostnaderna av en gällande försäkring med rättsskyddsmoment. Rättskyddet täcker upp till en viss gräns och innebär att man i slutändan riskerar att få stå för självrisken och kanske de rättegångskostnader, som överstiger den övre gränsen i rättsskyddet.

Den tredje parametern är tidsaspekten. Tvister i domstolar drar ofta ut på tiden. Ofta tar det cirka ett år innan en rättstvist kan avgöras efter huvudförhandling i domstol. Ibland kan en civilrättslig tvist, som ofta innehåller mycket svåra frågor ta tre till fyra år innan de kan avgöras i tingsrätten, vilket i och för sig är beklagligt och ytterst en fråga om resursfördelning i samhället. Efter en tingsrättsprocess kan ett överklagande till hovrätten bli aktuell. Om hovrätten lämnar prövningstillstånd kommer målet även att prövas där. Om målet har prejudikatvärde är det inte heller otänkbart att målet även prövas hos Högsta Domstolen. Tio år kan då ha förflutit innan ett ärende slutgiltigt ha avgjorts. Rättegångskostnaderna är då ofta avsevärt höga och allt riskerar den förlorande parten att få betala.

Fördelarna med en förlikning på ett relativt tidigt stadium torde i de allra flesta fallen vara uppenbara vare sig förlikningen sker utom rätta eller inom rätta. Genom en professionellt handlagd förlikningsförhandling med ett rimligt resultat kan en tvist få en relativt snabb handläggning, samtidigt som kostnaderna blir begränsade för parterna. Med en förlikning utom rätta menar man att parterna kommer överens utan att rättsliga åtgärder vidtas i form av att en stämningsansökan inges till tingsrätten m.m. Förlikning inom rätta innebär att parterna faktiskt lyckas att komma överens trots att ett mål i tingsrätten har initierats. Det är relativt vanligt att parterna kommer överens i målet i samband med den muntliga förberedelsen i tingsrätten. Varför det ofta förhåller sig på det sättet framgår nedan, efter en kort beskrivning av den inledande processföringen i domstol, som benämns förberedelsen i målet.

Ett tvistemålsförfarande i domstol inleds med att den s.k. kärandeparten inger en ansökan om stämning till tingsrätten. Den s.k. svarandeparten föreläggs då att svara på kärandens stämningsansökan, vilket sker genom att denne inger ett skriftligt s.k. svaromål. Tingsrätten kommunicerar sedan svaromålet med kärandeparten, som samtidigt föreläggs att inge ett skriftligt yttrande över detta. När denna skriftväxling är avklarad kallas parterna till en muntlig förberedelse i tingsrätten. Vid den muntliga förberedelsen träffas parterna i ett av tingsrättens mindre rum, s.k. förberedelserum för en muntlig genomgång och utredning under ledning av domaren i målet, som har en protokollförande tingsnotarie vid sin sida. Vid den muntliga förberedelsen går man igenom parternas yrkanden och inställningen till motpartens yrkanden. Parterna redogör vidare för de juridiska grunderna, som de gör gällande, samt utvecklar muntligen sakomständigheterna i målet. Vid den muntliga förberedelsen gås även den viktiga bevisuppgiften igenom om än något schematiskt. Naturligtvis står parternas juridiska positioner relativt klara efter en sådan gedigen inledning av målet. Då kommer frågan om förlikning upp på tingsrättens dagordning.

Enligt rättegångsbalken har domstolen en skyldighet att ta upp frågan om förlikning, som en del i den pågående rättsprocessen. Då frågan om förlikning tas upp görs ett avbrott i handläggningen av den juridiska sakfrågan i målet. Det är viktigt att betona om att förlikningsfrågan hålls helt frånskild från den juridiska prövningen av saken. Det är alltså inte tillåtet för domstolen att ta intryck av det som sägs i förlikningsförhandlingarna vid den senare bevisprövningen i målet.

Metoderna för förlikningsförhandlingarna under ledning av domstolen är naturligtvis olika från fall till fall, men är ändock påfallande likartade. Det finns här två huvudmodeller, som frekvent tillämpas i kombination, den s.k. Stockholmsmodellen och den s.k. Göteborgsmodellen. Enligt den s.k. Stockholmsmodellen förs förlikningsförhandlingarna med samtliga närvarande. Förlikningsförhandlingarna startar ofta med Stockholmsmodellen, där domaren ger sin syn på varför en förlikning ofta kan vara att föredra för parterna. Sedan ger parterna sin syn på om de överhuvudtaget är öppna för en förlikning. Om parterna är öppna för en sådan går förlikningsförhandlingen in sitt andra skede, vilket sker med tillämpning av den s.k. Göteborgsmodellen. Denna innebär att domaren först talar enskilt med endast den ena parten, jämte ombud oftast då med kärandeparten. Sedan kallas den andra parten, svarandeparten in i förberedelserummet för enskilda överläggningar. Ofta hålls sedan enskilda överläggningar med parterna växelvis på detta sätt tills man når en förlikningslösning. Om det rör sig om en penningtvist handlar det ofta om ange en siffra, som man tänka sig att komma överens om. Ofta blir det då frågan om att ringa in ett ekonomiskt intervall inom vilket parterna kan tänka sig att komma överens. Processekonomiska överväganden blir ofta en nyckel till att kunna komma överens, dvs. att båda parterna i vart fall får ut något av den pågående tvisten, jämte beräknande av sina rättegångskostnader. Om parterna kan komma överens stadfästs förlikningen genom att dom avkunnas inför parterna då samlas på nytt i salen. I samband med domen slutreglerar parterna sina inbördes förhållanden i målet. En fördel med att dom avkunnas är att en dom är verkställbar via Kronofogden (oftast gällande penningtvister). Det är även möjligt, men dock mindre vanligt att parterna kommer överens om förlikning genom att avtal upprättas, varpå tingsrätten sedan avskriver målet från vidare handläggning. Det är kutym att vardera parten står sin kostnad vid en förlikning oavsett formerna för förlikningen.

Ibland kanske den ena parten har helt rätt i sina anspråk och då kan det handla om att driva den linjen strikt. Många gånger är dock inte saken så enkel, utan anledningen till tvisten kan ofta hänföras till försumlighet från båda parterna. Ofta har det ett pris att inte vara omsorgsfull och göra rätt från början. Många förlikningar hamnar således någonstans mitt emellan parternas olika anspråk beroende på oddsen. Det sägs att ett kriterium för en bra förlikning är då man kan se att båda parterna lämnar salen lagom missnöjda. Den professionella aktören vet dock att en för parterna till synes mager förlikning är bättre än en fet tvist. Parterna brukar dock hålla till godo med vetskapen att utgången blivit bättre än ingången och min erfarenhet är att de tvistande parterna efter en förlikning skiljs åt i sämja, lättade och på gott humör.